‘Tar du på dig pyjamasen, Ossian?’
‘Sa du “Kramas”?’
‘Nej, p-y-j-a-m-a-s.’
Professor Kalkyls Syndrom, eller Gullbrandsonsjukan, som det mera populärt kallas, har drabbat både Ossian och Madelen. Sjukdomen yttrar sig i att patienten plötsligt uppför sig sig som en lomhörd tok. Botemedelet är idag okänt.
För ett par veckor sedan skrev Christopher i kommentarerna till en av mina poster följande:
Alla frågar mig “Vad ska de göra därnere? Hur ska de försörja sig?” och jag vet inte exakt vad jag ska svara. Så skriv gärna lite om det.
Varpå jag svarade:
Jag har redan svarar på dom frågorna i mer än ett halvårs tid, om och om igen. På sista frågan kan du ju alltid säga “det har du inte med att göra”...
Christopher påpekade i ett annat sammanhang mejlledes, helt korrekt, att när han ställer en genuint ärlig fråga hoppas man inte på att få den typen av avvisande svar. Min irritation över frågorna, som för övrigt ingen av dom som läser min blogg har tagit upp, är den tydliga undertonen av “hur i allsin dar ska ni klara av det här?”.
Christopher och alla andra av mina vänner har bara varit postiva och glada för vårt sjumilakliv till Australien, så det var ingen av er jag var arg på.
Christopher, eftersom jag lät min frustration gå ut över dig “offentligt” så ber jag också om ursäkt offentligt. Förlåt!
Australien har vad som måste vara världens sämsta internet. Alla varianter av uppkopplingar jag provat har varit slöa som ett uppringt modem och vad som oftast erbjuds är en kastrerad variant. Webbläasarna kan inte läsa Flash, java eller några som helst filformat (.mov, .wmv osv).
Biblioteket i Manly erbjuder trådlöst för ca 7kr i timmen (det borde vara gratis, som på Göterborgs Stadsbibliotek, men ok.). Jag kan inte surfa in på min banksida, inte på hotmail. Varför?
Jag längtar tillbaka till Götet där jag kunde knalla in på ett tio-tjugotal olika kaféer, köpa en kopp te, öppna min macbook och utan att logga in eller registrera mig surfa 10Mbit gratis.