Efter ett par månaders boktorka har jag faktiskt läst ut ett par böcker till. Vi börjar med en nygammal bekantskap.
Terry Pratchett
Terry Pratchett (1948-) sålde sin första berättelse när han var tretton år gammal och 1971 kom hans första bok The Carpet People. Det var dock inte förrän 1983 han slog igenom med fantasyparodin The Color of Magic. Fyra år senare började han skriva på heltid och hittills har det kommit 33 böcker i vad som kallas Discworldserien.
Äventyrsspel (som gav ut rollspelet Drakar & Demoner) gav sig på bokutgivning, och det var där som jag för första gången stötte på Pratchett. Den slarviga översättningen till trots[1] fångades jag av böckerna och läste så småningom de engelska också[2].
För stor grad och för kort radlängd
Jag ville alltså läsa Pratchett igen, men hade väldiga svårigheter med böckerna jag lånade av Michael. Varför? Efter en halv minuts klurande kom jag fram till två saker; graden på typsnittet (hur stora bokstäverna är) och radlängden. Här nedan är ett exempel.
Varför är detta så viktigt? Typografen Christer Hellmark förklarar det hela utmärkt i sin bok Bokstaven, ordet, texten:
Radlängden är av avgörande betydelse för lättlästheten. Lagom är om man får tro de flesta läroböcker i typografi en rad som maximalt innehåller mellan 55 och 65 tecken.
När bokförlaget struntar i det när dom sätter boken (det är för få tecken per rad i Pratchetts böcker) blir det jobbigare för mig att läsa.
Och så vad det det kanske viktigaste, storleken på bokstäverna. Igen herr Hellmark:
Normalläsaren, det vill säga en person som passerat läsningens inlärningsstadium, har en viss läsvana och inte lider av några specialla synnedsättningar, bygger efter hand upp en normal läsrytm som är känslig för störningar och avvikelser, till exempel för långa rader, för liten eller för stor grad. Text satt i grader större än tolv punkter uppfattas av normalläsaren som svårläst, de alltför stora ordbilderna blir ett hinder för läsaren att ta sig igenom texten tillräckligt snabbt, i normal läsrytm.
Som tur var hittade jag en amerikansk pocketutgåva av Pratchetts böcker på Sciencefictionbokhandeln, där man valt ett mindre, mer läsligt typsnitt på längre rader. Puh! Pratchetts böcker är snabblästa, de bättre klämmer man sig igenom på ett par-tre dagar.
Här är böckerna jag läst och mitt betyg.
The Truth | Terry Pratchett: 4
Thief of Time | Terry Pratchett: 3
Night Watch | Terry Pratchett: 3
Going Postal | Terry Pratchett: 4
Jag har hunnit med ett par till, naturligtvis.
The Brave Free Men | Jack Vance: 3
Jag hittade den här på ett antikvariat i Haga. En typisk “mellan-bok” för Vance. Det ska sägas att det var del två i en trilogi. Om jag får tag i del ett och tre kanske jag ger den ett högre betyg.
Planet of Adventure | Jack Vance: 3
En samlingsvolym (som jag vet att Michael älskar)
Lurulu | Jack Vance: 3
När Vance skrev Ports of Call, märke han att det blev ett par hundra sidor “över”. De sidorna blev uppföjaren Lurulu, som också är Vances senaste[3].
Maske: Thaery | Jack Vance: 4
Hämnd, ett mysterium och lite romantik i denna bok i klassisk Vancestil.
Wizardry & Wild Romance | Michael Moorcock: 3
Jag hade ingen aning om att Michael Moorcock, författare till Sword & Sorceryböckerna om antihjälten Elric av Melniboné, var en sådan snobb! En fackbok om romanslitteraturens historia[4] och vad som finns kvar av den idag.
—
p(note). [1] Böckerna översattes av Anders Blixt, som inte bara slarvade med det utan även utelämnade hela stycken (!). Två Pratchett-fans här i Göteborg kontaktade Pratchett. Dom hade granskat tio slumpmässigt valda sidor, jämfört med den engelska utgåvan och noterat alla fel. Det hela ledde till att Äventyrsspel inte fick ge ut fler av Pratchetts böcker på svenska.
[2] Jag började försöka läsa engelska på eget bevåg när jag var tolv år och läser sedan fjorton år tillbaka nästan uteslutande engelska böcker.
[3] Vance, som är 89 år gammal, har förlorat synen men fortsätter skriva med hjälp av en dator som spelar in det han säger och sedan kan läsa upp det för honom (!).
[4] Med romanslitteratur menas den form av fantastiska äventyrsberättelser som skrevs på 1700 och 1800-talet, inte dagens kiosklitteratur från Harlequin.