Resident Evil
Resident Evil kom ut till Playstation 1996 och var då något helt nytt. Spelet skrämde oss lika mycket som de urusla röstskådespelarna i spelet. Det blev en hel drös uppföljare och spin-offs och två filmer. Capcom släppte Resident Evil till Nintendo Gamecube 2002, men det var naturligtvis ett helt nytt spel — framför allt grafiken, som fortfarande är något i hästväg.
Jag har fortfarande inte kommit igenom spelet. Familj, arbete och allt därimellan skäl tid från spelande och jag är ingen supergamer direkt. När min fästmö och lille son åkt bort över påskhelgen tyckte jag det var ett perfekt tillfälle att spela lite.
Och jag kan inte komma vidare. Jag har suttit i mer i en timme och svurit, gapat och slagit knytnäven i bordet för att Jill vägrar springa rakt fram, svänga, springa rakt fram igen till en staty och knuffa den åt sidan och in i en nisch i väggen innan väggarna på höger och vänster sida har skjutits samman.
Det låter kanske enkelt, men då har ni inte spelat Resident Evil-serien. Ett av dess kännetecken är statiska kameravinklar som din karaktär rör sig igenom. I rummet jag befinner mig i spelet just nu byter spelet vinkel sju gånger när jag springer. Sju. Jävla. Gånger.
Kontrollen är en annan femma. När jag styr Jill i en situation som ovan raglar hon genom rummet som en full anka. När hon svänger runt ett hörn går hon allt som oftast in i dörrposten. Ooops! Det är svårt att gå in genom en dörr. Framme vid statyn vill hon helst inte knuffa den, ofta glider hon planlöst iväg, förbi statyn in i den annalkande väggen.
Jag har inget emot en högre svårighetsgrad i datorspel där spelaren måste vara skicklig för att komma vidare — vad jag inte gillar är när svårighetsgraden avgörs av urusel kontroll.
No Comments Yet