Fraggelpjotten

“Maiden, Maiden, Maiden!” Ropen skallar över Ullevi. Det är min första Maidenkonsert sedan Somewhere in Time på Scandinavium för mer än tjugo år sedan.

Lauren Harris

Tyvärr det absolut sämsta bandet. Musiken var tråk-rock, hon är inte speciellt bra sångerska och höll hela tiden på att tjata om sin nya skiva och sin MySpacesida. Bleh.

Jag tyckte att gitaristen gjorde ett jävla bra jobb och showade ordentligt för publiken. Jag vet inte vad han heter, det passar tydligen inte Lauren att namnge de andra medlemmarna på hennes egen hemsida.

Avenged Sevenfold

Lite för nu-metal för mig. Jag gillar band som Pantera och Disturbed, men den underliga blandningen av riktigt hård metal och pop som maskerar sig som något tuffare faller mig inte i smaken. Nog om detta. Bandet var verkligen på, särskilt sångaren M. Shadows som lyckades elda upp oss i publiken och få oss att klappa i takt, skrika “Ho!” och hytta med knytnävarna i luften. Han pratade en del med publiken och kom med kommentarer som “I know you’re all waiting for Maiden, the best fucking Metal band in the world…” och lyckades verkligen att få en kontakt med oss som Lauren Harris misslyckades med.

Sevenfold var inte rädda att improvisera heller. Plötsligt börjar dom spela Maidens Flash of The Blade från Powerslave och publiken vrålade igenkännade. Efter att ha spelat en halv minut av introt slutade dom och sångaren sa “We better stop now, Maiden’s not gonna like this.” och lovade att dom skulle spela den för oss om Maiden inte gjorde det. Dom spelade också halva Panteras Walk (vi skrek naturligtvis med i refrängen, och Shadows höll ut micken i publikhavet). Hade jag varit ett fan av bandet och detta varit deras spelning hade jag gett dom 8 av 10.

En sak till. Bandet hade tydligen varit ute kvällen innan och festat med roadisarna, för mitt under en låt kom en lönnfet man ut på scen med en sopborste—helt naken. Han fick gitaristens röda hatt som tack. De hade slagit vad i fyllan!

Iron Maiden

Maiden. Ägde. Bruce var i toppform och sprang runt som en kanin på speed hela kvällen och resten av bandet gav 100%. Det blev en del avbrott mellan låtarna—fansen ville inte låta honom tala klart och började applådera/skrika hela tiden. Under en av sina mellansnack med oss gav han oss en fin komplimang. “I don’t know if you can feel it, but there is something… special between Maiden and Sweden.”

När sedan mer än 56 000 personer, lika många som det bor Falun, strömmar ut i Göteborgsnatten. Det är ett hav av maidentröjor att ta sig fram igenom. Jag tror jag är smart och börjar gå mot Heden. Alla andra har fått samma idé och fokmängden mattas inte av förrän jag kommit fram till Avenyn. Jag har missat sista 58:an till Askim med fem minuter. klockan är tolv, och jag får vänta nere vid Nils Ericssonsterminalen på en nattbuss som går kvart över ett. Väl inne i bussen somnar jag till hela tiden. Jag börjar oroa mig för att jag kommer att missa hållplatsen. Ingen fara, jag lyckas komma av och stapplar så fort benen bär mig hem till min pappas lägenhet och en madrass med en sovande Ossian på.

En liten undran: Jag läste GPs recension på morgonen därpå och kikade på båda Aftonbladet och Expressen. Varför var det ingen som recenserade de två förbanden? Gör man aldrig det? Det enda jag såg var att de omnämndes i en journalists blogg under pågående konsert. Tråkigt! Ni kan bättre, rockjournalister!

Till sist: Jättetack går till Mikael på Micropter om lät mig köpa hans biljett, min pappa som ställde upp som barnvakt och lät oss alla sova över hos honom (med frukost och lunch dagen därpå) och min Madelen som stannade hemma och städade hela lägenheten.

Här finns bilder från konserten och här har en besökare till och med lagt upp en kort film.

Det har varit tyst på fraggelpjotten alldeles för länge. Det har gått nästan exakt ett halvår sedan jag senast skrev något. Här kommer alltså ett axplock av allt det som hänt oss i ingen speciell ordning.

Flytt

Vi har äntligen flyttat ifrån Siriusgatan i Bergsjön Gatan Som Inte Får Nämnas, tillbaka till våra gamla hemtrakter i Strömmensberg.

Jag pratade med Helena och Mikael i mars om att vi ville flytta tillbaka till samma område vi bott i tidigare. Det var jättesvårt att få tag på lägenheter i Strömmensberg och Kålltorp fick jag veta. En vecka senare, på mitt födelsekalas, berättade vi att vi hade skrivit på kontrakt på en trea ett stenkast från vår gamla lägenhet på Stenbacken 3 och att vi skulle flytta in om en månad. Alla stirrade på oss.

Flytten gick relativt bra, vi fick särsklit bra bärhjälp av Michael och Henrik.

Skola & arbete

Jag sade upp mig från Telia för att kunna åka till Australien. Sedan jag kom hem i februari har Madelen och jag läst på distans: Madelen på heltid och jag på deltid. Nu arbetar Madelen som personlig assistent, ibland en helg, ibland en hel vecka (som den här veckan).

Jag har, efter ett tips från AF, fått provanställning på Micropter IT som webbdesigner där jag jobbat i snart två månader. Mer om jobbet senare!

Barn

Ossian och Lova växer så det knakar. I slutet av augusti börjar Ossian skolan för första gången och Lova börjar på dagis för första gången (om hon får en dagisplats!). Ni kommer kunna läsa allt om det här.

Vad kommer härnäst? (och lite tekniskt snack om hemsidan)

Jag har planerat att skriva oftare, naturligtvis. Det ligger ett par-tre filmer och väntar på att bli redigerade, så det kommer ni få de nästföljande veckorna.

Jag håller på att successivt byta alla filmer jag lagt upp från YouTube till Vimeo där jag också har ett konto. Jag gillar helt enkelt kontrollen jag har över mina filmer bättre på Vimeo än YouTube.

Ha det bra!

Ossian visar lägenheten from Peter Eliasson on Vimeo.

“Vad gör ni egentligen där borta hela dagarna?” undrar många hemma i Sverige. Här är svaret.

En dag i Manly from Peter Eliasson on Vimeo.

Dags för en liten film om våra äventyr här i Australien!

Blue Mountains from Peter Eliasson on Vimeo.

‘Tar du på dig pyjamasen, Ossian?’

‘Sa du “Kramas”?’

‘Nej, p-y-j-a-m-a-s.’

Professor Kalkyls Syndrom, eller Gullbrandsonsjukan, som det mera populärt kallas, har drabbat både Ossian och Madelen. Sjukdomen yttrar sig i att patienten plötsligt uppför sig sig som en lomhörd tok. Botemedelet är idag okänt.

Vad gör Peter när han kommer till ett land på andra sidan jorden där solen alltid skiner och stränder är ett stenkast från hans hem? Surfar? Solar? Badar?

Nej.

Peter, eftersom han är en Peter, går runt i antikvariat och bokaffärer och letar böcker att läsa. Jag tänkte skriva mer ingående om det i nästa post, så nu får ni håla tillgodo med en lista av vad jag läst hittills:

Philip K. Dick: We Can Build You

Terry Pratchett: The Last Continent och Feet Of Clay

Jack Vance: Araminta Station, Ecce And Old Earth, Eyes Of The Overworld, Rhialto The Marvellous och Lyonesse III: Madouc

Kurt Vonnegut: Slaughterhouse 5, God Bless You, Mr. Rosewater, Slapstick och Timequake

A.E. van Vogt: Slan

Oroa er inte, jag har också läst lite facklitteratur, så att jag lär mig något!

William Shatner: Star Trek Movie Memories

Leonard Nimoy: I Am Spock

Jeffrey S. Young & William L. Simon: iCon Steve Jobs – The Greatest Second Act in the History of Business

Brooks Jackson & Kathleen Hall Jamieson: unSpun – finding facts in a world of disinformation

Här är två blider på mina fina Manlyknoddar:

För ett par veckor sedan skrev Christopher i kommentarerna till en av mina poster följande:

Alla frågar mig “Vad ska de göra därnere? Hur ska de försörja sig?” och jag vet inte exakt vad jag ska svara. Så skriv gärna lite om det.

Varpå jag svarade:

Jag har redan svarar på dom frågorna i mer än ett halvårs tid, om och om igen. På sista frågan kan du ju alltid säga “det har du inte med att göra”...

Christopher påpekade i ett annat sammanhang mejlledes, helt korrekt, att när han ställer en genuint ärlig fråga hoppas man inte på att få den typen av avvisande svar. Min irritation över frågorna, som för övrigt ingen av dom som läser min blogg har tagit upp, är den tydliga undertonen av “hur i allsin dar ska ni klara av det här?”.

Christopher och alla andra av mina vänner har bara varit postiva och glada för vårt sjumilakliv till Australien, så det var ingen av er jag var arg på.

Christopher, eftersom jag lät min frustration gå ut över dig “offentligt” så ber jag också om ursäkt offentligt. Förlåt!

Fafah! from Peter Eliasson on Vimeo.

Om ni vill följa vårt liv här nere lite med ingående kan ni alltid gå till Dashboard och klicka på en extra World Clock och Weather. Ställ in klockan på Sydney och i Weather, klistra in detta: Manly, Australia(New South Wales). Då har ni både vårt väder och vår tid!

Australien har vad som måste vara världens sämsta internet. Alla varianter av uppkopplingar jag provat har varit slöa som ett uppringt modem och vad som oftast erbjuds är en kastrerad variant. Webbläasarna kan inte läsa Flash, java eller några som helst filformat (.mov, .wmv osv).

Biblioteket i Manly erbjuder trådlöst för ca 7kr i timmen (det borde vara gratis, som på Göterborgs Stadsbibliotek, men ok.). Jag kan inte surfa in på min banksida, inte på hotmail. Varför?

Jag längtar tillbaka till Götet där jag kunde knalla in på ett tio-tjugotal olika kaféer, köpa en kopp te, öppna min macbook och utan att logga in eller registrera mig surfa 10Mbit gratis.

Ossian Sammanfattar Dagen from Peter Eliasson on Vimeo.

Att resa från ett land som Sverige till andra sidan jorden medför inte bara kulturella skillnader (det är sant, australiensare kryddar inte köttet när dom grillar det.) men det mest slående är naturen. Min hjärna har snabbt vant sig vid att vara omgiven av palmer av all dess slag, men djurlivet här är lite… speciellt.

Madelen berättade för oss en morgon hur hon träffat på en 30 centimeter lång ödla vid strandpromenaden. Dagen efter träffade vi den alla. Jag har döpt honom till Mr. Lizard. Han var inte lika stor som de enorma varan vi såg på Taronga Zoo häromveckan, men ändå.

I träden hittar man papegojor och undulater. När jag var ute på husletarjakt här i Manly hörde jag också för första gången i verkligheten “Oo-oo-Aa-aa!”-pippin, den skrattande Kookaburran.

Till sist, man måste ha fönstrena öppna på dagen, annars blir det svinkallt i lägenheten på kvällen. De första två nätterna här sov jag med joggingbyxor och tjock tröja. Brrr. Det är också viktigt att du stänger samma fönster innan det blir mörkt. Jag har under kvällen fångat och släppt ut fem ludna nattfjärilar och en stor gräshoppa.

Glöm inte: Madelen skriver om våra äventyr i Australien på Mammajord

Framme. Äntligen framme.

Vi kom till Sydney den tredje september ochi har bott på vandrarhem i tre veckor. Dagarna har sett ut så här: Madelen har använt det slöa internetet på vandrarhemmets datorer och letat efter lägenheter. Jag har åkt med buss till The Rocks, som ligger precis vid Sydneys hamn (där hittar du också Operahuset) för att ta färjan till Manly. Där har jag gått “rundan” till alla agencys som finns inom promenadavstånd och tagit deras listor på tillgängliga lägenheter. I Australien verkar det inte nästan vara någon som hyr ut sin lägenhet privat, alla går genom mäklare.

Bostad

Vad har jag lärt mig om australiens syn på lägenheter genom allt detta letande och de visningar jag varit på? Studio apartment betyder ett rum med kokvrå. Det dom kallar One Bedroom Apertment, är ofta inte mer än 30 kvm stort. Fully furnished kan vara allt från helmöblerat med nya möbler, tv och dvd, som ett ställe vi var och tittade på, till en sliten säng, ett nattduksbord med färg avskaven och en rostig golvlampa (!). En “lägenhet” jag tittade på, ett rum med små fönstergluggar som fick det att kännas som om man var i en källare trots att vi var på fjärde våningen, hade som kyl en sådan dår liten en man ibland ser på hotellrum för att ha små spritflaskor i.

När jag var på en visning förra veckan dök ingen mäklare upp på den utsatta tiden. Jag såg en kvinna som var på väg in i huset och frågade henne om det var hennes lägenhet det var visning i. Nej, svarade hon, men hon och hennes make höll på att renovera sin lägenhet och skulle hyra ut den i slutet av veckan. Var jag intresserad? Ja, sa jag, jag skulle bara titta på lägenheten jag kommit dit för.

Vad jag såg imponerade inte speciellt och det slutade med att vi skrev kontrakt med Rachel och Kelvin för 290 dollar i veckan, 1650 kr, vilket för storleken på lägenheten, dess läge och att vatten och el ingår, är ett mycket bra pris för det här området.

Det kändes konstigt första kvällen när jag kilade ner till Coles för att handla lite till kvällsmaten. Jag bor här, tänkte jag. Inte bara på jakt efter bostad längre.

Bosatt. Manlybo. Skönt.

IKEA

Vi har handlat på IKEA, att hitta dit var ett äventyr i sig: det står på Ikeas hemsida att det ska gå en speciell Ikeabuss från förorten Five Dock. Vi tar oss dit och ingen vi frågar vet varifrån bussen går. Det blir att promenera, fråga, gå tillbaka, fråga och få ett bussnummer, kliva på buss och få höra att den vägbeskrivningen är helt fel, byta till annan buss, traska genom ett industriområde där vi till slut ser en svensk flagga fladdra. Ikea ligger dock inte för sig själv som hemma i Sverige, utan insprängt i ett enormt shoppingcenter. När vi sen ska få våra varor hemkörda visar det sig att dom inte levererar kassar tillsammans med möblerna (det gör dom i Sverige) så vi får ta och släpa med oss fyra proppfulla pappkassar hela vägen hem.

Solen går ner klockan sex här, så när vi väl kommer ut ur shoppingcentret (vi lyckas gå vilse där inne. Jag sa att det var stort) är det becksvart. Vi är inte riktigt säkra på hur vi kommer hem. Vi hittar en busshållplats efter en stunds promenerande, mig med en kundvagn som jag kör nästan hela vägen fram till hållplatsen, hopppar på första bästa buss som kommer och förklarar för föraren vart vi försöker komma. Han kör oss till sin ändhållplats och tycker att vi ska ta tåget en hållplats och därefter byta till en annan buss som tar oss till Broadway, en-två kilometer från vandrarhemmet.

Vi köper biljetter, hoppar på tåget… som promt kör förbi vår hållplats. Vad göra? Vi chansar och tjuvåker resten av vägen till Central. Jag har rest och promenerat runt tillräckligt i downtown Sydney för att kunna hitta hem därifrån.
Vi gav oss av vi tiotiden och kommer trötta men ändå nöjda med att vi i alla fall luskat ut hemvägen nästan utan någon hjälp vid halv åtta på kvällen.

Te

Jag haft egen dator sedan 1994, snart tretton år alltså, och jag har alltid druckit te vid min dator. För första gången i mitt liv spillde jag te på min Macbooks tangentbord. Det här låter lite löjligt. Vad spelar det för roll om det kommer lite te på tangenterna? Det är väl bara att torka bort och så är det inget mer med det. Problemet är att spiller du kaffe eller te eller läsk eller vad fan som helst på ditt tangentbord finns det en god chans att hela eller delar av det slutar fungera. Slutar som i “för alltid”.

Värst är det med bärbara datorer – som min. Lämnar du in den till reparation byter dom helt enkelt ut hela tangentuppsättningen, oavsett om det är en eller tio tangenter som inte fungerar. I mitt fall lade sex tangenter av: volym ner, 4, R, F, V och vänstra Command. Förutom att datorn blir helt obrukbar som skrivmaskin, var det den vänstra Command-tangenten jag använde mest för alla snabbkommandon på datorn. Den sitter bra till för mig som är vänsterhänt. V använde jag till ett av dom vanligaste göromålen på en dator, klistra in saker, F för helskärmsläge när jag tittar på film (en av det saker jag, och nu också barnen, använder datorn till).

Sist men inte minst R, som finns med i mitt lösenord till datorn. Gissa vad jag lyckades göra en vecka efter det här hände? Jag loggade ut ur datorn.

Som tur var hade jag skapat ett gästkonto (som jag, tro det eller ej, faktiskt funderade på att ta bort helt innan vi reste) som inte hade ett R i lösenordet. Vi kunde titta på film, jag hade 90% av våra nästan hundra komprimerade filmer på en liten extern hårddisk, men inte komma åt all musik, våra audioböcker, min adressbok eller något annat. För att kunna göra det behövde jag logga in med ett R. Nämnde jag att det av säkerhetskäl inte går att kopiera ett lösenord och klistra in det i lösenordsfältet?

Ett nytt tangentbord till Macbooken hade gått på minst 400 dollar. Det hade dessutom blivit ett med en australiensk teckenuppsättning. Det hade känts lite surt att behöva lägga ut 2-300 kr till när vi kom tillbaka till Sverige. Jag var helt rådlös.

Dagen efter vi flyttat in i vår nya lägenhet gav vi oss iväg för att hyra kyl och tvättmaskin. På vägen går vi förbi en liten butik som reparerar datorer, där dom, enigt en skylt utanför “do Macs too!” Jag går i ren desperation in. Jag trotr inte han kan fixa min dator, men han kanske kan ge mig ett tips… bara ett litet, litet tips. Och kanske lite tröst. Jag berättar om mitt problem, han säger precis vad jag redan visste… och så plötligt händer det.

I min förtvivlan över Alltings jävlighet och ilskan över att det hela var mitt eget fel hade jag missat det självklara. Det krävs en Windowskille för att påpeka det självklara.

“Du får väl köpa en extern Bluetooth keyboard så länge,” säger han. “Tills du kommer tillbaka till Sverige.”

Jesus Titty-fucking Christ. Tack.

Så nu sitter jag med Apples senaste USB-keyboard och skriver dom här raderna och kan andas ut.

Glöm inte: Madelen skriver om våra äventyr i Australien på Mammajord