Framme. Äntligen framme.
Vi kom till Sydney den tredje september ochi har bott på vandrarhem i tre veckor. Dagarna har sett ut så här: Madelen har använt det slöa internetet på vandrarhemmets datorer och letat efter lägenheter. Jag har åkt med buss till The Rocks, som ligger precis vid Sydneys hamn (där hittar du också Operahuset) för att ta färjan till Manly. Där har jag gått “rundan” till alla agencys som finns inom promenadavstånd och tagit deras listor på tillgängliga lägenheter. I Australien verkar det inte nästan vara någon som hyr ut sin lägenhet privat, alla går genom mäklare.
Bostad
Vad har jag lärt mig om australiens syn på lägenheter genom allt detta letande och de visningar jag varit på? Studio apartment betyder ett rum med kokvrå. Det dom kallar One Bedroom Apertment, är ofta inte mer än 30 kvm stort. Fully furnished kan vara allt från helmöblerat med nya möbler, tv och dvd, som ett ställe vi var och tittade på, till en sliten säng, ett nattduksbord med färg avskaven och en rostig golvlampa (!). En “lägenhet” jag tittade på, ett rum med små fönstergluggar som fick det att kännas som om man var i en källare trots att vi var på fjärde våningen, hade som kyl en sådan dår liten en man ibland ser på hotellrum för att ha små spritflaskor i.
När jag var på en visning förra veckan dök ingen mäklare upp på den utsatta tiden. Jag såg en kvinna som var på väg in i huset och frågade henne om det var hennes lägenhet det var visning i. Nej, svarade hon, men hon och hennes make höll på att renovera sin lägenhet och skulle hyra ut den i slutet av veckan. Var jag intresserad? Ja, sa jag, jag skulle bara titta på lägenheten jag kommit dit för.
Vad jag såg imponerade inte speciellt och det slutade med att vi skrev kontrakt med Rachel och Kelvin för 290 dollar i veckan, 1650 kr, vilket för storleken på lägenheten, dess läge och att vatten och el ingår, är ett mycket bra pris för det här området.
Det kändes konstigt första kvällen när jag kilade ner till Coles för att handla lite till kvällsmaten. Jag bor här, tänkte jag. Inte bara på jakt efter bostad längre.
Bosatt. Manlybo. Skönt.
IKEA
Vi har handlat på IKEA, att hitta dit var ett äventyr i sig: det står på Ikeas hemsida att det ska gå en speciell Ikeabuss från förorten Five Dock. Vi tar oss dit och ingen vi frågar vet varifrån bussen går. Det blir att promenera, fråga, gå tillbaka, fråga och få ett bussnummer, kliva på buss och få höra att den vägbeskrivningen är helt fel, byta till annan buss, traska genom ett industriområde där vi till slut ser en svensk flagga fladdra. Ikea ligger dock inte för sig själv som hemma i Sverige, utan insprängt i ett enormt shoppingcenter. När vi sen ska få våra varor hemkörda visar det sig att dom inte levererar kassar tillsammans med möblerna (det gör dom i Sverige) så vi får ta och släpa med oss fyra proppfulla pappkassar hela vägen hem.
Solen går ner klockan sex här, så när vi väl kommer ut ur shoppingcentret (vi lyckas gå vilse där inne. Jag sa att det var stort) är det becksvart. Vi är inte riktigt säkra på hur vi kommer hem. Vi hittar en busshållplats efter en stunds promenerande, mig med en kundvagn som jag kör nästan hela vägen fram till hållplatsen, hopppar på första bästa buss som kommer och förklarar för föraren vart vi försöker komma. Han kör oss till sin ändhållplats och tycker att vi ska ta tåget en hållplats och därefter byta till en annan buss som tar oss till Broadway, en-två kilometer från vandrarhemmet.
Vi köper biljetter, hoppar på tåget… som promt kör förbi vår hållplats. Vad göra? Vi chansar och tjuvåker resten av vägen till Central. Jag har rest och promenerat runt tillräckligt i downtown Sydney för att kunna hitta hem därifrån.
Vi gav oss av vi tiotiden och kommer trötta men ändå nöjda med att vi i alla fall luskat ut hemvägen nästan utan någon hjälp vid halv åtta på kvällen.
Te
Jag haft egen dator sedan 1994, snart tretton år alltså, och jag har alltid druckit te vid min dator. För första gången i mitt liv spillde jag te på min Macbooks tangentbord. Det här låter lite löjligt. Vad spelar det för roll om det kommer lite te på tangenterna? Det är väl bara att torka bort och så är det inget mer med det. Problemet är att spiller du kaffe eller te eller läsk eller vad fan som helst på ditt tangentbord finns det en god chans att hela eller delar av det slutar fungera. Slutar som i “för alltid”.
Värst är det med bärbara datorer – som min. Lämnar du in den till reparation byter dom helt enkelt ut hela tangentuppsättningen, oavsett om det är en eller tio tangenter som inte fungerar. I mitt fall lade sex tangenter av: volym ner, 4, R, F, V och vänstra Command. Förutom att datorn blir helt obrukbar som skrivmaskin, var det den vänstra Command-tangenten jag använde mest för alla snabbkommandon på datorn. Den sitter bra till för mig som är vänsterhänt. V använde jag till ett av dom vanligaste göromålen på en dator, klistra in saker, F för helskärmsläge när jag tittar på film (en av det saker jag, och nu också barnen, använder datorn till).
Sist men inte minst R, som finns med i mitt lösenord till datorn. Gissa vad jag lyckades göra en vecka efter det här hände? Jag loggade ut ur datorn.
Som tur var hade jag skapat ett gästkonto (som jag, tro det eller ej, faktiskt funderade på att ta bort helt innan vi reste) som inte hade ett R i lösenordet. Vi kunde titta på film, jag hade 90% av våra nästan hundra komprimerade filmer på en liten extern hårddisk, men inte komma åt all musik, våra audioböcker, min adressbok eller något annat. För att kunna göra det behövde jag logga in med ett R. Nämnde jag att det av säkerhetskäl inte går att kopiera ett lösenord och klistra in det i lösenordsfältet?
Ett nytt tangentbord till Macbooken hade gått på minst 400 dollar. Det hade dessutom blivit ett med en australiensk teckenuppsättning. Det hade känts lite surt att behöva lägga ut 2-300 kr till när vi kom tillbaka till Sverige. Jag var helt rådlös.
Dagen efter vi flyttat in i vår nya lägenhet gav vi oss iväg för att hyra kyl och tvättmaskin. På vägen går vi förbi en liten butik som reparerar datorer, där dom, enigt en skylt utanför “do Macs too!” Jag går i ren desperation in. Jag trotr inte han kan fixa min dator, men han kanske kan ge mig ett tips… bara ett litet, litet tips. Och kanske lite tröst. Jag berättar om mitt problem, han säger precis vad jag redan visste… och så plötligt händer det.
I min förtvivlan över Alltings jävlighet och ilskan över att det hela var mitt eget fel hade jag missat det självklara. Det krävs en Windowskille för att påpeka det självklara.
“Du får väl köpa en extern Bluetooth keyboard så länge,” säger han. “Tills du kommer tillbaka till Sverige.”
Jesus Titty-fucking Christ. Tack.
Så nu sitter jag med Apples senaste USB-keyboard och skriver dom här raderna och kan andas ut.
Glöm inte: Madelen skriver om våra äventyr i Australien på Mammajord
